alexandra

.

Satt nu o kikade igenom bilder från någons resa till Malaysia och så slog det mig. Att jag har varit där. JAG. Och sett allt det där som fanns på bilderna. Herregud!! Snälla låt mig aldrig glömma det, att JAG klarade av att resa dit, vara där och faktiskt komma hem som en ny människa. Så kändes det iaf när jag satt där på flygplatsen i Bangkok och på mellanlandningen i Istanbul på vägen hem. Yr av trötthet och skakis av koffein och nervositet. Jösses vad jag har varit med om, upplevt och sett. DET ska ingen någonsin ta ifrån mig.

Är nog dags för en minnesvägg, inte bara i mitt huvud utan faktiskt en fysisk på väggen också. Så jag kan titta och minnas, VARJE dag.

.

Sen jag kom hem har mitt humör och min självkänsla pendlat likt en berg-och-dalbana, upp och ner, hit och dit. Idag blev jag verkligen överlycklig, JAG klarade ännu ett viktigt steg i mitt liv. Alldeles själv! Och detta genom att vara mig själv, bara mig och någon gillade mitt sätt att vara. Det är sjukt stort för mig, att bli uppskattad på det där sättet.

.

Jag har alltid sökt efter att bli bekräftad, hitta någon som gillar mig och många gånger trivts i en situation där jag känner att jag har makt över situationen. När jag tappar denna makt och inte vet vad som händer OCH när jag känner att jag inte kan göra något åt det som händer, då får jag panik. Maktlöshet inför det som händer, usch usch usch.

Detta var något jag släppte fritt under min tid i Asien, bara flöt med och lät saker hända. Bara sådär. Och hur bra mådde jag inte av att bara släppa taget? MEN varför är det så bövelens svårt att göra detsamma här hemma? Verkligeheten kom som ett slag i ansiktet, bam! Det funkade inte längre att bara fånga dagen, eller att låta dagen fånga mig. Nu var det dags att ta tag i saker och jag började känna den där pressen, som egentligen bara finns i mitt huvud. Den där som jag hittar på att folk sätter på mig när de frågar hur det går, när jag tror att det ligger en bedömning i varje ord som sägs. Den enda pressen som finns är den jag sätter på mig själv.

.

Jag tror inte att många förstår hur svårt det är att skriva det jag nu gjort. Men idag är jag på topp och jag skriver det bara för min egen skull, att kunna gå tillbaka och läsa vad det egentligen är som snurrar.

Idag är jag stolt och jag önskar att jag någon dag kommer gå min egen väg, bara göra det jag vill och tycker är intressant.

Jag är påväg dit, jag lovar.